Om året då marken försvann, och om hur en unge bär något som är för tungt för att bäras.
Det finns en sorts tystnad som bara barn kan hålla. Den där som ser ut som att man har det bra.
Man lär sig tidigt att inte ta plats när platsen redan är upptagen av något som gör ont.
— Emma
Jag minns inte allting. Det ska sägas direkt. Minnet gör en tjänst ibland och stryker bort delar. Men jag minns känslan — att gå omkring med något i magen och inte ha ett ord för det.
Det som blev kvar
Sådant här försvinner inte för att man blir vuxen. Det byter bara form. Det blir till en ryggsäck man packar om men aldrig ställer ner.
Storm, 2017.
Den här tavlan målade jag långt senare, men den handlar om det här året. Det tog femton år innan jag kunde göra det, och det är också en del av historien.
