Galleriet
Varje duk är ett kapitel. De börjar i svart och slutar i ljus — precis som resan.
Den första. Målad i ett kök klockan tre på natten.
Allt jag inte sa den vintern.
Första gången något ljust tog sig igenom.
Kall, skarp, och ändå vacker. Som vissa minnen.
Man lagar inte genom att dölja. Man lagar i guld.
Den lugnaste duken jag gjort.
Två delar av mig som äntligen fick prata.
Den där tunna strimman som säger att natten tar slut.
Målad en morgon när jag faktiskt sov gott natten innan.
Slutet på serien. Och början på nästa.