Trasig genom livet.
Men jag tar mig upp varje gång.
Att vara stark har man alltid fått vara. Att resa på sig hela tiden har varit en vana i livet. Men hur trasig kan man bli utan att få någon rätt hjälp för det? Att till slut gråta och inte kunna andas och ramla ihop. Jag brukade kalla mig osynlig när jag var mindre. Man såg bara allt runt om men aldrig mig som hade en inre kamp om allting. Men med det inre drivet så har jag lyft mig själv till att få det bra. Jag är påväg någonstans med mitt liv men långt ifrån lycklig eller hel. Men en sak som är säker är att jag kommer aldrig klappa golvet och ge upp. Jag har rätt till ett liv där jag kan andas igen.
